hakanopernilla.wordpress.com

tungt…

Försöker hålla ihop vardagen…ryggsäckar som ska packas, biblioteksböcker som ska med, läxor som ska göras. Skrattande, bubblande barn… Livet måste rulla på och tydligen gör det så oavsett vad som händer. Mitt bland alla dessa sysslor gör sig sorgen och oron över mamma sig påmind. Tårarna bara kommer och snoret rinner. En sång, en sak… Ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och berätta nåt om ditt och datt som jag alltid gör. Inser då att jag ju inte kan det och sorgen blir mig övermäktig…

Jag var hos henne igår. Det gick inte att få nån kontakt med henne. Hon var sämre… Hon verkade försöka säga nåt då och då, jag brukar kunna tyda vad hon vill säga, men inte i går. Munnen löd henne inte…jag undar så vad det var hon försökte säga… Känner hon sig ensam? Hon sa det ibland när hon låg i sina smärtor på rehab-avdelningen…”jag är så ensam, kan du inte stanna hos mig i natt?” Tänk om det är det hon försöker säga nu med? Hon får morfin hela tiden…är hon medveten eller inte? Hör hon vad jag säger eller är allt ett barmhärtigt töcken för henne?

Jag pratade med läkaren i går. Den ”Palliativa” läkaren…hon ser döende människor varje dag. Hon menade att mamma nog inte har så långt kvar och att man ska meddela anhöriga som vill träffa mamma. Allt detta gör att jag går sönder inombords…jag gick in till mamma igen, la mig mot hennes famn och bara skrek ut min sorg. Hon vände huvudet mot min kind och fick fram nåt om att ”det ordnar sig”…

Tankar från tisdagen den 3 september 2007, Sjukhuskyrkan Länssjukhuset i Halmstad 

Lilla mamma, jag älskar dig så innerligt och jag har alltid känt hur innerligt du älskar mig – din kärlek till oss barn har överskuggat allt annat i ditt liv. Jag vet hur du kämpar nu för att hålla dig kvar för att inte orsaka oss sorgen och smärtan att förlora dig. Jag vill att du ska veta att jag i mitt hjärta förstår om du inte orkar lida mer, jag förstår om du måste släppa taget… Jag låter dig då gå mamma, jag släpper dig fri. Jag vet inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig, men att se dig lida så är mer än jag klarar av. Vi möts igen – själar som älskar varandra så de följs alltid åt!

När man dör blir det som innan man föddes…som innan man blev till. Man vilar en stund i den friden och sedan finner man varandra igen…

Din Milla

njaa…

Vi fyndade dessa söta skor till Emma i somras…kostade nästan ingenting! Hon var överlycklig! På köpet fick man att de efter en dags användning inte längre höll sig kvar på fötterna… Stor sorg!

Nu kom hon precis in här glatt glatt skuttandes och kvittrade att hon minsann hade löst heeela problemet och att det blev sååå bra! Visst, smart tänkt och snyggt gjort, men jag tror inte att jag vill släppa iväg henne till skolan i morgon med skorna fastknutna på fötterna med hjälp av presentsnöre…

Det kommer att bli en tuff kamp dock, det såg jag i hennes ögon och hon kommer inte att ge sig i första taget! Suck…vad gör man? Elda upp dom? Muta henne? Vara en sträng förälder eller en (för) snäll? Hittar inte uppfostrings-bruksanvisningen, eller var det så att man aldrig fick nån med?

nystart!

Idag var det äntligen nypremiär för mitt motionerande!

När klockan ringde 6.30 var gårkvällens träningsplaner långt borta. Men sen när jag rullat upp rulllgardinen och såg det underbara vädret – vindstilla, morgonsoldisigt och alldeles fantastiskt, ja då kände jag att idag är dagen då jag börjar om på ny kula! Så på med träningskläderna och fram med frukost till Emil & Emma. Jag väckte dom 7.20 och vid 8.15 följde jag dom till skolan. Sen blev det 2 härliga varv med stavarna i motionsspåret. Detta fantastiska spår! Lummigt, daggigt och trolskt. Älskar ju att gå där – varför inte oftare då??? Fick upp pulsen (det var länge sedan) och blev härligt varm & svettig. Sedan hem för en dusch och så tog dagens arbete vid datorn vid. Ser över blogg-strukturen. Rensar och uppdaterar mig bland alla mina ”fantastiska” kommande projekt. Mycket som skulle kunna bli alldeles fantastiskt kul att jobba med…får se om Åsa ger tummen upp eller ned.

Så, här är bildbeviset (och min påminnelse!) för att jag kommit igång med motionerandet efter sommarens långa uppehåll! Nu ser jag fram emot att få tillbaka de muskler som började skymta fram bland sladdret på kroppen i våras då jag var riktigt flitig med stavgången!

nya tag!

Nu är det dags att ta tag i egna bloggen också, alla andra projekt har upptagit det senaste året och pernillabloggen har halkat efter…tja den fick ju inte ens en start då jag la upp den. Så, detta är alltså mitt eget krypin med plats för alla möjliga tankar.

Hösten är alltid en nystart, älskar all planering & organisering som hus, hem, skola, aktiviteter & helger kräver! Struktur och ett ultimat planeringssystem är navet i det hela. Håller just på och klurar på den ulitmata anslagstavlan som ska hålla ihop all vardags-logistik med skolscheman, aktiviteter, läxor, biblioteksdagar och hemma-sysslor. Hur det går med den och allt annat familjeliv-relaterat finns att läsa på hemma hos oss-bloggen.