fredagskvällen…

Känslorna svänger verkligen runt just nu…i går kväll satt vi i soffan här hemma och mystittade på ”Mr Beans semester”.

 

Underbar, mimiken är ju helt sanslöst rolig. Där sitter vi och skrattar allihop och när filmen kommer till scenen där Bean uppträder på ett torg för att få pengar till mat, ja då skrattar vi alla så vi kiknar. Plötsligt tar Bean på sig en svart tröja på huvudet som ett nunnedok och mimar till ett operastycke…ett sorgligt operastycke…så lyfter han upp sin reskamrat i famnen som om han vore död och då plötsligt är det inte skrattårar som rinner utefter mina kinder utan sorgetårar…

När jag sedan låg i sängen och skulle sova så flödade tårarna ännu mer…tysta, tunga tårar som blötte ner hela kudden…

innan jag avslutar för idag…

Några rader från en stund i förtvivlan när mamma flyttade till palliativa i förra veckan…

Fredag den 7 september 2007, Palliativa vårdavdelningen, Falkenberg

Lilla mamma…

Det var i dig mitt hjärta slog sina första slag. Det var i din varma famn jag tog mina första andetag och det var till dina utsträckta armar jag tog mina första steg. En mors kärlek till sitt barn övergår allt, inget är starkare än det. När du inte finns mer vem kan då nånsin älska mig så?

Lika överväldigande som kärleken är då man första gången håller sitt barn i sin famn, lika överväldigande måste sorgen vara då man för sista gången håller sin mors hand i sin. Än har vi en kanske en liten tid kvar tillsammans, än är det kanske inte slut. Än är din hand varm och full av liv och din blick full av kärlek som alltid när du ser på oss i din familj.

Vi möttes i total kärlek och vi kommer att skiljas likaså. Ge mig styrka att förlora dig, ge mig styrka att känna din hand bli kall och din kropp bli tom… När du går, gå då genom mig och fyll mig med tro och trygghet i att vi möts igen. Låt din själ omfamna mig som så många gånger förr och låt mig känna att du får frid…

efter Idol…

Från gråt här vid datorn och bloggen till skratt framför tv’n till Idol. Hade precis torkat bort tårarna innan första skrattet kom, det är härligt ibland med denna osannolika falsksång. Jag kopplade bort allt runtikring totalt. Satt bara i total förundran som vanligt över hur folk funkar. Tex Diana eller vad hon nu hette, hon med ”-musen säger att jag vinner!”. Hon, var hon på riktigt eller får de folk att ställa upp på lite kul grejer bara för att krydda det hela? Hur som – det var skönt med skratt i mysiga soffvärmen med familjen omkring mig…

Fick mail från Åsa igår angående mamma och hon skrev om just det här – skrattet mitt i sorgen…

”En annan märklig sak är att man mitt i sorgen kan bli glad och 
faktiskt skratta åt roligheter och DÅ får man dåligt samvete över 
det. Som om man inte skulle sörja som man ska bara för att man 
skrattar. Du kommer att märka att man kliver in och ut ur sorgen hela 
tiden. Ibland är det sorgen som kliver, eller snarare stormar in över 
en fast man verkligen inte vill. T.ex. när man hör musik. Sorglig 
musik får en att gråta därför att det är så sorgligt. Glad musik får 
en att gråta därför att kontrasten mot det sorgliga blir så tydlig…”

Åsas mamma dog för några år sedan…hon vet hur svårt detta är. Åsa är vän med Pigge som förlorade sin fru och deras 2 små pojkar i tsunamin…

Jag avslutar med ännu en rad ur Åsas mail: ”-Det är helt ofattbart hemskt att människor man älskar kan dö…”

tungt…

Försöker hålla ihop vardagen…ryggsäckar som ska packas, biblioteksböcker som ska med, läxor som ska göras. Skrattande, bubblande barn… Livet måste rulla på och tydligen gör det så oavsett vad som händer. Mitt bland alla dessa sysslor gör sig sorgen och oron över mamma sig påmind. Tårarna bara kommer och snoret rinner. En sång, en sak… Ibland tänker jag att jag måste ringa mamma och berätta nåt om ditt och datt som jag alltid gör. Inser då att jag ju inte kan det och sorgen blir mig övermäktig…

Jag var hos henne igår. Det gick inte att få nån kontakt med henne. Hon var sämre… Hon verkade försöka säga nåt då och då, jag brukar kunna tyda vad hon vill säga, men inte i går. Munnen löd henne inte…jag undar så vad det var hon försökte säga… Känner hon sig ensam? Hon sa det ibland när hon låg i sina smärtor på rehab-avdelningen…”jag är så ensam, kan du inte stanna hos mig i natt?” Tänk om det är det hon försöker säga nu med? Hon får morfin hela tiden…är hon medveten eller inte? Hör hon vad jag säger eller är allt ett barmhärtigt töcken för henne?

Jag pratade med läkaren i går. Den ”Palliativa” läkaren…hon ser döende människor varje dag. Hon menade att mamma nog inte har så långt kvar och att man ska meddela anhöriga som vill träffa mamma. Allt detta gör att jag går sönder inombords…jag gick in till mamma igen, la mig mot hennes famn och bara skrek ut min sorg. Hon vände huvudet mot min kind och fick fram nåt om att ”det ordnar sig”…

Tankar från tisdagen den 3 september 2007, Sjukhuskyrkan Länssjukhuset i Halmstad 

Lilla mamma, jag älskar dig så innerligt och jag har alltid känt hur innerligt du älskar mig – din kärlek till oss barn har överskuggat allt annat i ditt liv. Jag vet hur du kämpar nu för att hålla dig kvar för att inte orsaka oss sorgen och smärtan att förlora dig. Jag vill att du ska veta att jag i mitt hjärta förstår om du inte orkar lida mer, jag förstår om du måste släppa taget… Jag låter dig då gå mamma, jag släpper dig fri. Jag vet inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig, men att se dig lida så är mer än jag klarar av. Vi möts igen – själar som älskar varandra så de följs alltid åt!

När man dör blir det som innan man föddes…som innan man blev till. Man vilar en stund i den friden och sedan finner man varandra igen…

Din Milla