innan jag avslutar för idag…

Några rader från en stund i förtvivlan när mamma flyttade till palliativa i förra veckan…

Fredag den 7 september 2007, Palliativa vårdavdelningen, Falkenberg

Lilla mamma…

Det var i dig mitt hjärta slog sina första slag. Det var i din varma famn jag tog mina första andetag och det var till dina utsträckta armar jag tog mina första steg. En mors kärlek till sitt barn övergår allt, inget är starkare än det. När du inte finns mer vem kan då nånsin älska mig så?

Lika överväldigande som kärleken är då man första gången håller sitt barn i sin famn, lika överväldigande måste sorgen vara då man för sista gången håller sin mors hand i sin. Än har vi en kanske en liten tid kvar tillsammans, än är det kanske inte slut. Än är din hand varm och full av liv och din blick full av kärlek som alltid när du ser på oss i din familj.

Vi möttes i total kärlek och vi kommer att skiljas likaså. Ge mig styrka att förlora dig, ge mig styrka att känna din hand bli kall och din kropp bli tom… När du går, gå då genom mig och fyll mig med tro och trygghet i att vi möts igen. Låt din själ omfamna mig som så många gånger förr och låt mig känna att du får frid…

efter Idol…

Från gråt här vid datorn och bloggen till skratt framför tv’n till Idol. Hade precis torkat bort tårarna innan första skrattet kom, det är härligt ibland med denna osannolika falsksång. Jag kopplade bort allt runtikring totalt. Satt bara i total förundran som vanligt över hur folk funkar. Tex Diana eller vad hon nu hette, hon med ”-musen säger att jag vinner!”. Hon, var hon på riktigt eller får de folk att ställa upp på lite kul grejer bara för att krydda det hela? Hur som – det var skönt med skratt i mysiga soffvärmen med familjen omkring mig…

Fick mail från Åsa igår angående mamma och hon skrev om just det här – skrattet mitt i sorgen…

”En annan märklig sak är att man mitt i sorgen kan bli glad och 
faktiskt skratta åt roligheter och DÅ får man dåligt samvete över 
det. Som om man inte skulle sörja som man ska bara för att man 
skrattar. Du kommer att märka att man kliver in och ut ur sorgen hela 
tiden. Ibland är det sorgen som kliver, eller snarare stormar in över 
en fast man verkligen inte vill. T.ex. när man hör musik. Sorglig 
musik får en att gråta därför att det är så sorgligt. Glad musik får 
en att gråta därför att kontrasten mot det sorgliga blir så tydlig…”

Åsas mamma dog för några år sedan…hon vet hur svårt detta är. Åsa är vän med Pigge som förlorade sin fru och deras 2 små pojkar i tsunamin…

Jag avslutar med ännu en rad ur Åsas mail: ”-Det är helt ofattbart hemskt att människor man älskar kan dö…”