Känslorna svänger verkligen runt just nu…i går kväll satt vi i soffan här hemma och mystittade på ”Mr Beans semester”.
Underbar, mimiken är ju helt sanslöst rolig. Där sitter vi och skrattar allihop och när filmen kommer till scenen där Bean uppträder på ett torg för att få pengar till mat, ja då skrattar vi alla så vi kiknar. Plötsligt tar Bean på sig en svart tröja på huvudet som ett nunnedok och mimar till ett operastycke…ett sorgligt operastycke…så lyfter han upp sin reskamrat i famnen som om han vore död och då plötsligt är det inte skrattårar som rinner utefter mina kinder utan sorgetårar…
När jag sedan låg i sängen och skulle sova så flödade tårarna ännu mer…tysta, tunga tårar som blötte ner hela kudden…
Vad härligt att se livstecken från dig! Tänker ofta på dig!! *En go o varm tröstande kram*